Valborgsmässoafton

Fler vitsippor

Vitsippa

"Vitsippa (Anemone nemorosa) är en flerårig ört som blir 10-20 centimeter hög med krypande jordstam från vilken ett ensamt flikigt örtblad växer upp. Vitsippan innehåller liksom andra ranunkelväxter en skarp och frätande saft, som någon gång vållat förgiftning med dödlig utgång.

Vitsippan är vanlig och förekommer i stora mängder. Mot norr sträcker sig dess utbredningsområde ända upp till Lappland. Vid en inventering i Jämtland fann man att vitsippan på 1950-talet förekom på höjder upp till 700 meter över havet. 2008 hade vitsipporna klättrat uppåt ända till 855 meter över havet. Fristående undersökningar i Pyrenéerna, Alperna, Jurabergen och Uralbergen visade samma tendens att flytta mot högre höjder. Orsaken anses vara den globala uppvärmning, som började märkas 1986.[1]

Den växer på något skuggig och fuktig mark i skogar, lundar och hagar. Dess blomning är på många platser en pampig del av vårlandskapet. Långt nedanför blomman sitter 3 kransar av svepeblad, vart och ett 3-5-delat (eller -fingrat) med vasst inskjutna flikar. Blomkronan består ganska ofta av 6 blad, 3 i en yttre och 3 i en inre krans. Antalet växlar dock avsevärt. Efter blomningen lutar sig stängelns spets nedåt. Innan kronbladen faller av antar de på utsidan rödviolett färg och sluter sig omkring fruktanlagen, medan dessa mognar. Frukterna faller slutligen till marken, och liksom hos blåsippan finns ingen annan spridningsmetod än att de ibland transporteras bort av myror.

Vitsippans jordstam är anmärkningsvärd för sin skarpa avgränsning mot växtens ovanjordiska, blommande del. Jordstammen är djupliggande, horisontell, försedd med fjällika lågblad och växer länge horisontellt, tills slutligen den yttersta spetsen kröker sig uppåt och frambringar en enda blomma. Knoppen bildas på hösten och övervintrar till nästa vår. Samtidigt med blomningen uppstår (i maj) bredvid stängelns bas en kort sidogren (biaxel), som först utvecklas till ett enda ovanjordiskt örtblad. Därefter utvecklar denna sidogren endast fjäll. Den tränger fram i jorden som en skenbar fortsättning på jordstammens första stycke från föregående år, tills också den ska blomma och därför kröker sig uppåt för att övergå i en stängel. Den underjordiska horisontalstammen, som är brun, slät, cylindrisk, ganska rak och ungefär en decimeter lång, är alltså i själva verket hopfogad av flera från varandra utgående sidoaxlar (årsskott), som tillsammans sägs bilda en skottkedja."
Texten är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Vitsippa

Påskdagen

Påskafton

Äntligen har värmen kommit med underbar sol och grönska!

Långfredag

Skärtorsdag

Påsken närmar sig! Här ett havsmotiv med måsar.

Strandskatorna

Strandskator (Haematopodidae) är en familj i underordningen vadare med det enda släktet Haematopus som innehåller 11 arter. Arterna inom släktet är stora och högljuda vadare med distinkta fjäderdräkter som är helsvarta, svartvita eller brunvita och de har kraftiga röda näbbar.

Näbbformen varierar något inom släktet beroende på vilken föda som arten specialiserat sig på. De arter som har en något tillplattad näbbspets använder näbben för att slå sönder och öppna musslor och snäckor. Andra arter har en spetsig näbbspets som används för att stickas ned i marken i jakt efter ringmaskar.

Strandskator återfinns vid kusterna över hela världen förutom i polartrakterna.

De lägger sina ägg i grunda fördjupningar ofta på kala sandstränder med smågrus. Äggen är gråspräckliga och päronformade.
Texten är hämtad från: http://sv.wikipedia.org/wiki/Strandskator

På flykt

Snäckan

Inte heller denna snäcka vet jag vad heter.

Knivmussla

Är det någon som vet vad denna mussla kallas? Jag har för mig att det är en knivmussla men är inte säker.

Blåmussla

"Blåmussla (Mytilus edulis) är ett blötdjur som ingår i gruppen musslor.

Kännetecken
Blåmusslans skal består av två skalhalvor, som är mörka med en blåskimrande nyans. Skalet är strömlinjeformat för att vatten lätt skall flyta förbi och förtjockat för att tåla kraftiga vågor. Blåmusslan kan stänga sitt skal med hjälp av speciella muskler, så kallade slutmuskler, om den känner sig hotad eller som skydd mot uttorkning. Den kan öppna det igen med hjälp av ett slags låsband, som kallas ligament. Blåmusslans storlek är beroende av förhållandena i dess livsmiljö. Vanligen blir de mellan 5 och 10 centimeter, men i sällsynta fall kan de bli ända upp till 20 centimeter. I Sverige blir blåmusslorna större på Västkusten än i Östersjön, där de oftast är mindre än genomsnittet, bara cirka 3 centimeter.

Utbredning
Blåmusslor finns naturligt vid kusterna i östra och västra Nordatlanten, samt i vattnen runt Japan. I Östersjön finns den den, på djupare och därmed saltare vatten, till Bottniska viken. När salthalten i vattnet avtar blir blåmusslan småväxt.

Levnadssätt
Blåmusslan har en körtel som avsöndrar klibbiga trådar, så kallade byssustrådar, med vilkas hjälp den fäster sig vid ett lämpligt underlag, oftast en klippa eller en sten på 0 till 10 meters djup. Där kan bankar om 12 000 per m² finnas. Likt andra musslor livnär sig blåmusslan på små organiska partiklar, som växtplankton, vilka den filtrerar från vattnet. Den filtrerar ca 3 liter per timme. Trots att skalet skyddar blåmusslan från många fiender, kan den bli uppäten av till exempel sjöstjärnor och strandskator.

Fortplantning
Blåmusslans fortplantningstid är vår och försommar. Då släpper alla blåmusslor inom ett område samtidigt ut sina ägg och spermier i vattnet och litar på att vattenströmmarna för dem samman. Det är en framgångsrik strategi tack vare att varje mussla producerar flera miljoner ägg och spermier. Den lilla larven är frisimmande och driver omkring med strömmarna i ungefär en månad innan den slår sig ner och börjar livet som vuxen mussla. Den normala musslan lägger 5-12 miljoner ägg.

Etymologi
Det latinska ordet edulis i blåmusslans artnamn betyder "ätlig". Men den är inte den enda ätliga musslan.

Status
Blåmusslan som art är inte hotad.

Kulturhistoria
Blåmusslan är en viktig art för vattenbruk i många länder. Den plockas från musselbankar, vilket är en plats där många musslor sitter tätt ihop, men odlas också i speciella musselodlingar för att ätas. Den är vanligt i det spanska, portugisiska, franska, tyska, belgiska och italiensk köket. En vanlig rätt är moules frites. Musslor har i Sverige varit lättillgänglig mat, musselskal hittas regelmässigt i köckenmöddingar längs kusten. När fisket med backor utvecklades på 1800-talet användes stora mängder musslor som agn. I början av 1930-talet började man konservera musslor i konservfabriker, något som pågick i Sverige till slutet av sextiotalet. Utomlands fortsätter detta alltjämt. Den största produktionen av konserverade musslor hade Abba Seafood på Gullholmen med ca 1 500 ton musslor per år. Den totala årliga råvaruåtgången beräknas ha varit 2 000–3 000 ton (enligt svensk fiskeristatistik fiskades som mest 973 ton år 1945)."
Texten är hämtad från: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bl%C3%A5mussla

Snäckor

Måsen

Kråkan

Vågen

Fler bilder från Hovs hallar

Stenigt

En del av Skånes vackra kust

Klippiga bergen

Sverige har en varierande kust med höga klippor som varvas sandstränder och låga slipade klipphällar.

Skånes klippiga kust

Hovs Hallar

Följande svartvita bilder är fotograferade i Hovs Hallar som ligger utanför Båstad.

Klippor och hav

Den uppstoppade krokodilen

Albertina

..så var det skeppets namn. Pumpa läns!
Albertina må så vara
Albertina ingen fara
Albertina så var det skeppets namn
Pumpa läns!

Jag kom till att tänka på den gamla visan när jag såg de gamla skyltarna på båtarna. Visan fanns på en skiva som jag lyssnade på när jag var barn.

Båtar som funnits förr